Tove Janssons måleri

”Målare” (taidemaalari). var den yrkesbeteckning Tove Jansson hela sitt vuxna liv använde när en sådan krävdes. Först på äldre dagar började hon, med tvekan, acceptera att därtill fogades ”och författare”. Hon hade visserligen börjat som tecknare, inspirerad av modern, som ju arbetade hemma med att göra illustrationer och skämtteckningar. Men efter att ha slutfört sina studier vid Tekniska skolan i Stockholm, som bl.a. utbildade teckningslärare och dekoratörer, var det den fria målarens yrke hon siktade in sig på. Hon fortsatte därför sina studier på målarlinjen i Helsingfors, vid Finska konstföreningens ritskola i Ateneum. 1937 var skolan avklarad, och samma år deltog hon både i Konstnärernas årsutställning och Konstakademins utställning, vilket resulterade i ett inte obetydligt resestipendium. Efter att ha tillbringat den följande våren i Paris och Bretagne deltog hon 1938 åter i Konstnärernas årsutställning, där hennes verk belönades med det s.k. Dukatpriset.

Tove Jansson hörde nu till de målare som man började räkna med i den unga generationen. Kriget satte stopp för vidare utlandsstudier, men hon fortsatte att i stilleben, figurbilder och landskap utveckla den figurativa kolorism som hon både i Ateneum och Paris lärt sig uppfatta som måleriets viktigaste uttrycksform. 1940 arrangerade hon tillsammans med fyra andra målare utställningen ”Fem unga” i Salon Strindberg och tre år senare var hon färdig för sin första separatutställning, som hölls i Konstsalongen vid Unionsgatan i Helsingfors. 

Under de följande krigs- och efterkrigsåren deltog hon flitigt i praktiskt taget alla utställningsarrangemang i Helsingfors och höll 1946 sin andra separatutställning i Konstsalongen. Nu fick hon också sina första monumentalmålningsuppdrag, först ett stort projekt för elföretaget Strömbergs fabriksmatsal i Sockenbacka, och 1947 de två freskerna för Stadshuskällaren i Helsingfors, (numera i Helsingfors svenska arbetarinstituts foyer), ett för en ung konstnär både djärvt och prestigefyllt uppdrag. Under de följande åren utförde hon sammanlagt ytterligare sju monumentalmålningar, nu dock inte mera i freskoteknik, däribland en altarmålning för kyrkan i Östermark (Teuva), 1954. Sin bana som monumentalmålare avslutade hon 1984 med dekorationerna med muminmotiv till daghemmet Trollkarlens hatt i Björneborg.

Redan före kriget hade Tove Jansson i sitt måleri i huvudsak nått det mål hon i likhet med de flesta av hennes målarkolleger vid denna tid uppställde: att kunna på duken fånga en estetisk verklighetsupplevelse på ett levande och uttrycksfullt sätt. Men väl framme vid målet upplevde hon detta slags måleri som otillfredsställande. Den skola hon vuxit upp med stod för det som kallades ett ”rent” måleri, ett måleri som arbetade med måleriets egna medel, färg och form, och avstod från alla berättande inslag. För sin berättarlust hade hon dittills fått utlopp dels i sitt skrivande, som i och med tillkomsten av muminhistorierna växte ut till en hel fantasivärld, dels i sitt mycket omfattande illustrationsarbete, dit kanske också en del av hennes monumentalarbeten rätteligen borde räknas. Hennes ambition var fortfarande att verka också som fri målare, men med modernismens genombrott från början av 1950-talet hade den finländska konstscenen undergått en snabb förändring. För sin kollektion på De ungas utställning 1953 tilldelades hon visserligen för andra gången (en stor sällsynthet) Dukatpriset, men snart märkte hon att hon som målare inte mera ”satt rätt i tiden”. Då hennes tid i allt högre grad upptogs av annan verksamhet, framför allt tecknandet av muminserierna, slutade hon efter sin tredje separatutställning i Konstsalongen våren 1955 praktiskt taget helt att måla. Hon deltog såsom förut i de allmänna utställningarna, men behovet av en radikal förnyelse växte sakta fram inom henne. 

1960 var Tove Jansson färdig att framträda på nytt. Det skedde med en separatutställning, denna gång i Galerie Pinx, som blivit en hemvist för en hel generation ynge modernister. Hennes bilder hade nu vuxit i format, blivit stramare i formen och enklare i kompositionen, och hon signerade dem inte mera ”Tove”, som hon gjort dittills, utan ”Jansson”. Det var en ny målarinna som framträdde, en konstnär som ville visa att hon fortfarande var någon att räkna med – också som målare. Under decenniets gång närmade hon sig allt mer det helt abstrakta, även om hon också i de mest nonfigurativa arbetena alltid hade ett visuellt motiv som underliggande inspirationskälla. Som representant för ett nonfigurativt – för att inte säga informalistiskt –  måleri var hon kanske något sent ute, men i stället fångade hon i sina bästa verk något av postmodernismens uppsluppna doktrinlöshet – långt innan postmodernism ens hunnit bli ett begrepp i finländskt konstliv.

Även om Tove Janssons måleri utgör en klart avskild sektor i hennes mångsidiga konstnärliga produktion visar hennes framgångar på andra områden tydligt vilken betydelse skolningen som målare haft. Blick för komposition, för koloristisk balans och för den tecknade linjens uttryckfullhet är egenskaper som hon under långa studie- och praktikår utvecklat till en säker mognad, som kan ses som en förutsättning för de framgångar hon hade som berättare och tecknare. Också i hennes författarskap skönjs tydligt den visuella aspekten: det är en målares blick som ger eko i en medryckande prosa.

Erik Kruskopf