Möte med Tove Jansson

Det är så länge sedan att jag knappast minns min första personliga träff med Tove Jansson. Men visst var hon för mig ett begrepp redan i medlet av 1940-talet. Jag umgicks med många av hennes vänner bland det dåvarande kulturfolket,  på den tiden erkända namn i de intellektuellas, främst författarnas och recensenternas värld.

Jag minns glada sitsar hos författaren Christoffer H.Ericsson och hans hustru Harriet Clayhills. Till vänkretsen hörde också Pelle Barck, Lasse Dahl, Lorenz von Numers, Ruth Furstenborg, Kajsa Krook och Ingegerd Cronström. Även Atos Wirtanen fanns ofta med i gruppen, och han sades vara förlovad med en viss konstnär Tove Jansson, väl omtalad på grund av hennes små lustiga hattar. Den bilden passade alls inte i min senare uppfattning om henne eftersom hon var en så kallad pojkflicka med  kortklippt hår och stramhet i  klädseln utan någon som helst touche av okonventionellt bohemeri.

När vi sedermera träffades hos vår gemensamma vän Vivica Bandler, fäste jag mig vid att Tove talade en välvårdad svenska med en något rikssvensk av modern Ham (Signe Hammarsten-Jansson) ärvda brytning.  Men då visste jag inte särskilt mycket om hennes små lustiga teckningar i tidskriften Garm. Den dåvarande  chefredaktören Ruth Furstenborg hänvisade ofta till Toves lustiga små djurillustrationer. Någon Atos Wirtanens fanns inte då mera soms fästman, och småningom kom Tove till att fjärma sig från sin tidigare heterosexualitet. ”Så skönt att inte alltid behöva förklara för sig själv och folk vad man är” berättade Vivica om Toves lättade bekännelse. Snart blev också den frejdiga Tuulikki Pietilä, alias Tuu-tikki, hennes livsföljeslagarinna.

Tove var anspråkslös och lite fjär, och jag kom, trots ivrigt umgänge, inte henne särskilt nära. Vad jag däremot fäste mig vid var att hon var mycket välklädd i klassiskt stilrena plagg signerade Ulla Berg, ägarinnan till firman Konststickeri. Toves silverglänsade hår låg i en mjuk page som gav hennes smala ansikte en stilig inramning. På fester i sin ateljé uppträdde hon ofta i byxdräkt, men någon make-up bar hon aldrig.

Toves sätt hade en anstrukning av barnspråk. Vivica och Tove uppfann också ett eget hemligt språk där Vifslan och Tofslan kunde uttrycka sig ”Nu ska vi gåslan ditslan!” Måhända var Tove själv ett evigt barn låt vara att hon inte var särskilt  barnkär – hon var närmast lite rädd för barn. Ändå vinnlade hon sig om att besvara alla beundrarbrev hon fick av barn, vilket senare blev en  övermäktig uppgift.

Att jag aldrig kom Tove riktigt nära  kan ha berott på att vi egentligen aldrig var på tumanhand. I Vivicas ”litterära kök” umgicks vi ofta med brodern Lasse och självfallet hela Lilla Teaterns skådespelarkår med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson i täten. Men i vårt hem var Tove ständigt närvarande genom hennes böcker som höglästes för vår son. Samt en uppsättning av Toves barnkammarporslin.

Jutta Zilliacus

Lähteet

Tove Jansson -muistonäyttelyjulkaisu, Tampereen taidemuseo, 2002 www.tampere.fi 
Erik Kruskopf, Kuvataiteilija Tove Jansson, 1992
www.kansallisbibliografia.fi Jansson, Tove, Suvi Ahola, päivitys 2008