Det blev en mångsidigt givande, informativ och intressant upplevelse att få höra Helen Svenssonoch Jaana Nikulaberätta om Tove Jansson (1914-2001) och hennes mångskiftande brevskrivande i Europasalen den 1 december 2014.

Diskussionen, som ägde rum för en mer eller mindre fullsatt salong i Europasalen, Europeiska kommissionens representation i Finland, bottnade i att volymen Brev från Tove Jansson, som redigerats av Helen Svensson, tidigare förlagsredaktör på Schildts Förlag och Tove Jansson-forskaren Boel Westinfrån Sverige, utkommit både på svenska och finska.

Brevsamlingen utkom tidigare i höstas på Schildts & Söderströms och har översatts till finska av Jaana Nikula och Tuula Kojounder titeln Kirjeitä Tove Janssonilta. Tidigare har litteraturprofessorn Boel Westin utgett en biografi över Tove Jansson, Tove Jansson. Ord, bild, livsom utkom 2007 och dessutom skrivit sin doktorsavhandling om Tove Janssons mumintroll.

Vi får höra hur samlingen med Tove Jansson uppstått, vad breven innehåller, enligt vilka kriterier de valts och dessutom berättar Helen Svensson, som känt Tove personligen, om sina upplevelser av henne och samarbetet med Boel Westin.

Då Helen Svensson blev bekant med Boel Westin hade Boel redan tillgång till Tove Janssons privata arkiv och brev vilket även kommer fram i biografin. Det här innebär, enligt Helen Svensson, att även Tove Janssons röst blir närvarande i Westins biografi vilket också gör den mycket konkret.

– Utan Boel Westin hade det här brevprojektet aldrig blivit av. Boel läste breven, 403 handskrivna brev, fick ett grepp om dem och så jobbades det vidare. Det här var ett långsamt jobb men ett bra sätt att förstå vad breven innehöll. Vi koncentrerade oss på några personer som stått Tove nära. Intressant var det att notera att framgången för Tove på 1950-talet ledde till att hon fick 2000 brev per år. Sammanlagt blev det kring 90 000 brev genom åren som hon faktiskt också , nästan alla, personligen besvarade.

Helen Svensson fortsätter att redogöra för urvalsprinciperna.

– Vi har tagit med både brev till vänner, bekanta och familjen. Sammanlagt är det fråga om åtta olika brevmottagare och tidsmässigt sträcker sig breven från 1930-talet till början av 1980-talet.

Enligt Helen Svensson kan man se brevsamlingen som en kompletterande biografi eftersom de olika mottagarna ger olika bilder av Tove Jansson. Dels handlar det om hennes sätt att skriva som dotter, dels som vän.

– Vi presenterar också varje mottagare och beskriver den relation Tove hade till respektive person. Utgående från de 400 brev vi hade till vårt förfogande valde vi ut 160 stycken som alltså skrevs till åtta mottagare.

Det var mycket svårt att välja bort brev, påpekar Helen Svensson.

– Men Skype räddade oss. Bodil satt i Stockholm, jag här i Finland och så höll vi ingående, långvariga samtal.

Enligt Helen Svensson har recensenterna varit nöjda med urvalet, tyckt att det fungerar och är genomtänkt.

Om sin relation till Tove Jansson berättar Helen Svensson att Tove var lätt att arbeta med, att hon var vänlig och ville ha feedback.

– Mest handlade ändå kontakterna om litterära rättigheter och kontrakt.

Jaana Nikula konstaterar för sin del beträffande översättningsprocessen att förlaget tog kontakt med henne våren 2013.

– Jag kände till Bodil Westin redan från en tidigare översättning av en bok av henne, biografin över Tove Jansson och rörde mig således i en bekant terräng.

Jaana Nikula nämner att hon aldrig sett Tove Jansson men hävdar att det för henne som översättare skulle ha varit till stor nytta om hon hade fått uppleva hur Tove såg ut då hon stod, gick, rörde på sig överlag.

– Det här är små saker, framhåller Jaana Nikula, men hjälper i översättningsarbetet. Dessutom finns det många Toven. Toves brev är olika formulerade beroende på mottagaren, allt från modern, sambon, konstnären Tuulikki Pietilä till vännerna.

För Jaana Nikula gick översättningsarbetet till på följande sätt:

– Först läste jag igenom materialet, sedan gjorde jag en råöversättning och då den var färdig tittade jag inte mera på originaltexterna utan utarbetade översättningen utgående från mina egna kommentarer.

På frågan om Jaana Nikula i sitt översättningsarbete haft hjälp av att tidigare ha läst Toves skönlitterära verk, svarar hon att det varit en oerhört stor hjälp för henne.

– Utan att ha känt till Toves tidigare böcker skulle jobbet förstås ha varit mycket svårare.

Enligt Jaana Nikula fanns det många ord som Tove använde som ändå krävde närmare utredning. Och Helen Svensson tillägger att vissa ord och uttryck i Toves brev var utpräglat finlandssvenska, finlandismer även med inslag av enstaka finskspråkiga ord vilka enligt Boel Westin var omöjliga att förstå i Sverige.

Helen Svensson förklarar att beträffande val av innehåll och omfång har hon och Boel Westin följt en röd tråd som relaterar till Toves eget målmedvetna arbete, något som recensionen i Dagens Nyheter också tar fram – d.v.s. att allt blir material för Toves konst i ord och bild.

– Man bara frågar sig hur Tove hann med allt hon skapade, säger Helen Svensson. Hon hade nämligen ingen skrivmaskin utan skrev allt för hand. Dessutom hade hon en fenomenal förmåga att kunna koncentrera sig på att jobba i olika situationer. Även om hon var omgiven av en massa andra personer t.ex. på sommarön kunde hon bara sätta sig ner och arbeta.

Breven kunde vara självrannsakande eller reflekterande. Till exempel i breven till väninnan, fotografen Eva Konikoff, som emigrerade till USA i början på 1940-talet, kommer det inre av Tove fram, hennes strävan att utvecklas som konstnär, som människa.

I dessa brev var Tove mycket öppenhjärtig, tillägger Helen Svensson. Enligt Svensson hade breven karaktär av dagbok. En del brev kom i retur på grund av censuren i USA. Svensson nämner vidare att det för Tove var oerhört viktigt att skriva, att prata, att bearbeta allting som hon upplevde och kände för. I ett brev till Eva från 1946 skriver Tove att hon egentligen inte kan tala om det som berör henne med någon annan än med Eva.

– Kanske lättheten att tala med Eva via brev kan bero på att väninnan befann sig på långt avstånd. Vänskapen till Eva bestod även om det hände mycket i Toves liv.

Jaana Nikula påminner om att en annan av Toves brevvänner,
Maya Vannibevarade hennes brev och gav dem senare tillbaka till Tove. Helen Svensson tillägger att även Eva Konikoff tagit med Toves brev tillbaka till Finland och gett dem till Tove.

– Men både Eva Konikoff och Maya Vanni sade åt Tove att bränna breven med det gjorde hon inte. Det här är något som vi kan vara mycket tacksamma över.

Jaana Nikula tycker att Toves brevväxling på 1950-talet med Maya Vanni, gift med konstnären Sam Vanni, är mycket intressant.

– Här dryftat Tove öppet medelålderskrisen, att livet inte blivit som hon tänkt sig.

Helen Svensson bifogar att beroende på den ålder Tove befann sig i så är breven olika. Det här gäller t.ex. ungdomsbreven till familjen, de resor hon gjorde på 1930-talet, hennes beskrivningar av kontaktsökandet under resorna, hennes upplevelser av Europa och framför allt Paris, konstens stad som för henne blev staden framom alla andra städer.

Också Jaana Nikula betonar hur viktig staden Paris var för Tove.

– Ännu på 1980-talet, då Tove och Tuulikki Pietilä reste till Madrid, måste rutten först gå till Paris, hennes andra hemstad.

Helen Svensson konstaterar att alla Toves resor i Europa började och slutade i Paris.

– Också då Tove varit i Italien åker hon hem via Paris. I ett brev till Ham (modern, konstnären Signe Hammarsten-Jansson)skriver Tove 1950 i samband med en resa till Grekland att Paris ändå är bäst.

Våren 1938 befann sig Tove i Paris. Då blev det viktigt för henne att bli självständig, säger Svensson. Men även hennes far (Faffan, skulptören Viktor Jansson) kom till Paris och i tre veckors tid rörde sig far och dotter tillsammans på utställningar, satt i barer, festade till långt in på natten, trivdes och kom varandra nära.

Senare, i samband med andra världskriget och faderns konservativa politiska synsätt, blev förhållandet mellan far-dotter det motsatta. Relationen komplicerade sig, ledde till uppgörelser och en slutlig brytning då Tove flyttade bort från föräldrahemmet, konstnärsbostaden i Lallukka i Helsingfors. Senare på 1950-talet försonades Tove åter med pappan.

Då Tove 1939 ensam åkte iväg till Italien med bara ett enda bagage med sig märkte hon att hon inte kunde röra sig fritt där som kvinna. På det här sättet och via många andra sätt kom feminismen hos Tove fram i breven, anser Helen Svensson.

– Det här märks i breven till vännerna där hon skriver om kvinnans frihet, om att hon inte kan bli fri som konstnär om hon även inte är fri som kvinna.

Tove åkte också flera gånger ensam till Bretagne där hon kände sig hemma eftersom det karga landskapet påminde henne om skärgården i Pellinge. Dessutom gladde sig Tove mycket över det fysiska arbetet som hon höll på med i Bretagne. Hon gillade det för att det kändes bra både för kroppen och själen, menar Helen Svensson.

Också Jaana Nikula betonar vilken överraskning och glädje det tycks ha varit för Tove att arbeta fysiskt, att röra sig. Jaana Nikula återgår till Toves feminism och Svensson förklarar att hon inte tror att Tove hittat på att använda ordet. Däremot hade hon i ett brev till Eva Konikoff framfört ett förslag som gick ut på att man borde ändra på orden fru och fröken, att barnen borde få moderns namn eftersom man åtminstone med säkerhet kunde bekräfta att barnen var moderns.

Under sin livstid hade Tove nära, förälskade förhållanden både till män och kvinnor, bland annat till politikern, filosofen, journalisten Atos Wirtanenoch till teaterchefen Vivica Bandler vilka hon ocksåflitigt brevväxlade med. Åt brodern Larsberättade hon om sitt förhållande till Vivica Bandler. Och då Toves kompis Tuulikki Pietilä firade sommaren med henne på det älskade sommarstället Klovharun i Pellinge skärgård, där också Toves moder fanns, uppstod en rivalitet mellan Ham och Tuulikki. Allt detta kommer också fram i olika brev. Senare försonade de sig.

I ett brev till Eva Konikoff är stilen historisk vilket har att göra med de svåra krigsåren, skildringen av kriget, oron, rädslan. Tove skriver uppmuntrande, glada brev till brodern vid fronten även om hon inte själv känner sig glad.

Helen Svensson minns hur hon började läsa Toves brev och kom direkt in i året 1941, beskrivningen av hur Tove befann sig på landet under en lugn, skön förmiddag, hur pappan lyssnade på radion och konstaterade att ”nu var det klart”. Familjen lämnade ön och trädgårdslandet och åkte till stan. Larmet kom på och flygplanen for tätt över Borgå. Stridsflygplanen hördes också över hemmet på Kaserngatan i Helsingfors.

Det blir mycket mera man får veta om Toves liv och skapande verksamhet under den drygt två timmar långa presentationen av brevsamlingen.

Det som ytterligare kommer fram är Jaana Nikulas kommentar beträffande Toves lillabror, hur han blir manlig och hur mycket bröderna och en hel del andra, intressanta bipersoner betyder för Tove. Vi får också veta att framgången med Mumintrollen och allt vad det gav med sig småningom blir en börda för Tove, tar bort arbetsron, att hon skulle vilja hålla på med annat skrivande än att bara skapa nya böcker om Mumintrollen. Och det gör hon så småningom då hon börjar skriva vuxenlitteratur.

Måleriet, som Tove också ägnat sig åt i flera årtionden, vill hon småningom också satsa mera på. Dessutom var Tove också mycket språkkunnig, musikalisk och tyckte om att dansa.  Även om Muminframgången känns jobbig för Tove får vi också höra att Tove trots allt kände för Mumin som för sitt barn. Mumin var således Toves barn även om inte hade egna barn.